Italian Mannerist Painter, 1503-1572 Agnolo di Cosimo (November 17, 1503 ?C November 23,1572), usually known as Il Bronzino, or Agnolo Bronzino (mistaken attempts also have been made in the past to assert his name was Agnolo Tori and even Angelo (Agnolo) Allori), was an Italian Mannerist painter from Florence. The origin of his nickname, Bronzino is unknown, but could derive from his dark complexion, or from that he gave many of his portrait subjects. It has been claimed by some that he had dark skin as a symptom of Addison disease, a condition which affects the adrenal glands and often causes excessive pigmentation of the skin.  Related Paintings of Agnolo Bronzino :. | Portrait of Guidubaldo della Rovere | Portrait of Garcia de'Maedici | Portrait of Maria de'Medici | Spring | Portrait of Cosimo I de Medici |
Related Artists:
Henriette Ronner
French 1821-1909 He was a Dutch painter. Born Henriette Knip in Amsterdam, she moved at a young age to Den Bosch and was until 1850 active in Sint-Michielsgestel and Boxtel. That year she married Feico Ronner and moved to Belgium, first to Brussels and in 1878 to Elsene. She was best known for her paintings of subjects from nature, especially cats and dogs.
Elizabeth Shippen Green
American Golden Age Illustrator, 1871-1954 was an American illustrator. She illustrated children's books and worked for many years for Harper's Magazine. Green studied with the painters Thomas Anshutz and Robert Vonnoh at the Pennsylvania Academy of Fine Arts (1889-1893). She then began study with Howard Pyle at Drexel Institute where she met Violet Oakley and Jessie Willcox Smith. Life was made for love and cheer; Watercolor and charcoal on board, Harper's Magazine, September 1904She had already begun publishing when she was eighteen and began making pen and ink drawings and illustrations for St. Nicholas Magazine, Woman's Home Companion, and the Saturday Evening Post. In 1911, she signed an exclusive contract with Harper's Monthly. Green was also a prolific book illustrator. Green became close and lifelong friends with Oakley and Smith. They lived together first at the Red Rose Inn (they were called the Red Rose girls by Pyle) and later at Cogslea, their home in the Mount Airy neighborhood of Philadelphia. In 1911, Green married Huger Elliott, an architecture professor.
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.